Hujedamig!

Vad nära det var att jag o Linnea krockade med en älg påväg hem från Deje. Jag lyckades gira i precis rätt sekund. Den var väl en meter från sidspegeln. Usch! Tänkte att det här kan inte gått bra för bilen bakom vilket det inte gjorde heller. Jag vände givetvis satte på varningsblinkersen o gick o hjälpte till o ringde SOS.

Vi fick stanna kvar tills Polisen kom o redgöra vad jag sett. Linnea satt kvar i bilen länge men hon blev ju livrädd i mörkret o av att det blinkade så jag fick ta henne på armen o ta med henne.

Mannen i bilen klev ju ur själv men hade slagit sig i huvet förtaket var ju helt intryckt. Som tur var fanns det en annan man som kunde ta sig an honom. Vi fick iallafall åka nästan med en gång Polisen kommit till platsen.

Man blir inte bara lite skakis efter en sån händelse. Sen funderar jag på varför jag nästan 1-2 ggr per år lyckas hamna som första el andra bil i en traikolycka o bli den som ska ringa o ta hand om folk.

När vi körde på en älg utanför Åmotfors en lör eftermiddag så tog det en kvart innan första bilen stannade o då var det en Dansk. Säkert var det 30 bilar som bara susade förbi där jag stod med ett litet barn o försökte få skydd under bakluckan i ösregn samtidigt som jag ringde SOS. Anders försökte sätta ut triangel o kolla läget. DÅLIG stil av de som bara passerade oss. Då tänkte jag att: Nä nu ska inte jag ställa upp mer heller MEN jag kan inte vara en sån person.

Mitt samvete mår bra att försöka hjälpa oftast utan att få ett dugg igen. Så har det varit nästan hela mitt liv.